Finns det såhär mycket snö i himlen?

Det kan man ju fundera på. Men vackert är det, det kan jag inte låta bli att tycka.

På söndagmorgon bär det av igen. Mot Dalarna. Men den här gången kommer jag hem redan på onsdag-eftermiddag, det blir skönt.
Men skolan går okej, det är roligt och än så länge hinner jag med. Inlämningsuppgifter och en hel del läsning blir det, och jag är glad att jag gick på Komvux i våras. Man blir liksom inte riktigt lika chockad av hur fort allt ska gå.

I morse gick jag med Fredrik upp, tidigt. Vi kokade ägg och gjorde mysfrukost. Det var riktigt härligt. Man måste komma ihåg att göra sånt ibland, bara för att, liksom.

Snart kommer Malin Komvux, vi ska ge oss ut och pulsa i snön. Snöflingorna dalar ner utanför fönstret, stora flingor som dalar sakta och tätt. Jag kan inte låta bli att tycka, att det är vackert.

Nu är jag här!

Ja, mina vänner. Nu är jag i Dalarna, i Borlänge just i denna skrivande stund.
2 skoldagar är avklarade. Gårdagen var lite gosig sådär. Dagen idag, var ett mördarpass.
Så mycket info på en hel dag (9-16 i en föreläsningssal) tar fasen kål på en. Men det är väl bara att vänja sig... Det kommer bli en av mina största kamper i livet, det har jag insett. Men egentligen är det allt resande som tar den största energin skulle jag tro.
Men jag har lovat mig själv att klara av en termin till att börja med. En termin, så får vi se hur vi ska lösa det sen. Ett eventuellt byte till Stockholm är ett alternativ så fort deras Sjuksköterskeprogram kommer igång igen. Men, men. Nu är det nu och den första inlämningsuppgiften ligger i mitt huvud.

Böckerna till den första kursen kommer att kosta 3300 kr. Jag beställde dom idag. Som tur är kommer många av böckerna till användning senare under programmet.

Idag fick jag höra om ett av dom första riktiga proven. Vi ska ta hand om en riktig patient i 3 timmar, bilda oss en uppfattning om patienten och hur man skulle kunna behandla denna. Under tiden kommer lärare och läkare iakta oss och se hur vi pratar med patienten, hur noga vi spritar våra händer o.s.v.. Som en riktig uppkörning i 3 timmar! Jag kommer ungefär att dö.

Det får va för nu.

På fredag kommer jag hem.

Puss & Kram.

Märker hur jag skjuter det framför mig..

Ja, det gör jag verkligen. Jag vill verkligen inte börja packa förrän jag måste.
Att vara ifrån Fredrik i 6 dagar känns ju som en evighet.
Jag vill ju så in i bänken börja plugga, men jag vill mycket mindre vara ifrån Fredrik. Han är ju min stöttepelare här i livet. Egentligen skulle jag vilja ta med honom, men han kan ju inte lämna jobbet en vecka. Han får följa med någongång när jag inte ska vara uppe lika länge. Men jag kommer sakna honom..
Fredrik ät den som alltid hjälper mig när jag har problem. Han ställer upp och hämtar och skjutsar, följer med ditt doktorn. Han liksom löser de bitarna som gör att det man ska göra kommer fungera.

Min mage har förövrigt gått i strejk. Jag har ätit så mycket fibrer de senaste dagarna så att min mage har satt tvärstopp. I morse fick jag gå hem från jobbet för att jag hade så ont i magen. Då var det tur att jag ännu har kvar Microlax från i somras. Jag försöker å dricka mycket vatten för att det inte ska ta stopp, men det verkar inte fungera nå vidare. Eller så ska jag dricka mer helt enkelt. Men jobbigt är det. Magen är ju en sån stor del av kroppen, när den inte fungerar, fungerar inte resten av kroppen heller..

I eftermiddag ska jag på synundersökning. Jag ska kolla om all migrän som börjat igen beror på synen eller om det är något annat..

Det här med att äta rätt...

Såhär såg det ut sist jag var nere under 70 kg, 9 månader sen.




Vaknade just från någon timme i komatillstånd på soffan.
Snacka om att somna stenhårt. Så hårt att man nästan inte kan få upp ögonlocken, utan man måste intala sig att bara göra det.. Som på morgonen ungefär..


Idag har jag jobbat 7.30-11.30. Jäkla bra tid. Det är ändå 4 timmar och du förlorar ingen tid på raster å sånt. Sen hem, äta lunch, sova och sen dricka kaffe. Perfekt!
Sen lagom kaffet är uppdrucket och man kollat det man ska på datorn, då är det lagom att börja med maten.



Det är krångligt det här med att inte tillåta sig själv att äta vad som helst. Jag ska ju ner under 70 kg igen har jag tänkt även om jag bara varit där och hälsat på förr. Det är några kilo kvar och för att det ska funka så måste man vara stenhård. Inget med socker i, inget fullproppat med kolhydrater som potatis, ris och pasta. Inget stekt i fett. Och små portioner, sen får man bara ta en gång. Ingen påfyllning på tallriken här inte! Det blir liksom lite krångligare, man kan väl i regel säga att det jag äter som måltid består av grönsaker och kött/fisk eller fågel. Och sen ingenting till, förutom vatten å dricka. Men det går ändå bra, det krångliga är att göra mat som både passar mig och de andra i familjen. Dom vill ju inte äta linser, bönor och en hejdundrandes massa grönsaker. Men ofta får de sitt ris eller sin pasta eller sin potatis, så kokar jag lite linser till mig själv. Det funkar. Ikväll ska jag göra fiskgryta, vi får väl se reaktionen på den.. Den kanske smakar lite väl nyttig utan smör, mjölk eller grädde...


Ja, ja. Det ger ju reslutat i alla fall. De första 3 dagarna gick jag ner 2 kg. Snacka om att man ätit för mycket innan. Om det blir sånt resultat på att förändra det man äter bara.
Men sen är det ju det med träning såklart. Man måste ju röra på sig. Med innebandyn får jag ju motion "gratis", men resten av veckan måste jag ju sysselsätta mig med något. Frågan är bara vad.. Alla förslag är välkomna! =)


Nu är det då dags att gå och ta tag ikvällens utmaning. Kvällsmaten.


Ikväll blir det nog en sväng till mamma och pappa. Fredrik ska träna och jag behöver ut å få lite luft.



Vi hörs!

Då kör vi igen..

Ja, nu kör jag igen.. och vet ni varför jag börjar skriva igen?
Jo, det nämligen så att ett nytt kapitel i boken Emilia Johanssons liv, ska skrivas.
Hon ska nämligen gå och utbilda sig till sjusköterska på Högskolan i Dalarna.
Ett distansprogram som sträcker sig över 3 år. Det kommer bli tufft på alla sätt å vis, inte minst att vara ifrån Fredrik och alla pengar som kommer bli tvugna att gå till resor. Men ALLT, har jag ju igen om 3 år när utbildningen är klar och jag har fått ett riktigt jobb!

Med tanke på resvägen och pengafrågan, har jag sagt att jag kör en prov-termin. Förhoppningsvis så är Karolinska klara med sina papper för att kunna examinera sjuksköterskor till hösten igen, och då kan jag helt enkelt byta skola. Då blir det lite närmare och antalet träffar kommer också att bli färre då deras samarbete med Gotland är ett helt annat.

Till Dalarna och Falun kommer jag att bli tvungen att åka ca 2 ggr i månaden för att lyssna på föreläsningar och jobba med grupparbeten. vecka 1 är dock en introduktionsvecka så då blir jag borta söndag-fredag.

Skolan börjar på måndag den 18:e Januari. Och redan på morgonen den 17:e åker jag till käraste kusin Sara och hennes familj i Borlänge, bara nån mil ifrån skolan! =)

Det kommer bli riktigt tufft, och det kommer finnas stunder när jag bara vill lägga ner. Men det är ju DET HÄR jag vill. Jag har ju de senaste åren velat bli sjuksköterska och ev. barnmorska.

För är det så att jag orkar och fortfarande vill, då kan jag när jag jobbat ett år som sjuksköterska, plugga 1 år till för att bli barnmorska. Det är ju fantastiskt! Det är det som är så häftigt med att utbilda sig till sjuksköterska, det finns ju flera hundra inriktningar. Jag kan ju jobba med allt från "Läkare utan gränser" utomlands till att bli narkossköterska eller bli barnmorska. Valen är oändliga!

Men nog om det. Egentligen vågar jag inte hoppas för mycket.. Tänk om jag kroknar..


Ett annat projekt jag startat med i dagarna är att banta bort några kilo. Eller banta, det låter så otrevligt. Äta rätt och få bort några kilo låter bättre. Inga sötsaker och inte så stora portioner eller mycket kolhydrater. Det går bra. Jag är en jävel på att göra saker jag verkligen bestämt mig för. Men jag har satt en gräns för hur långt det får gå, och efter alla viktsvängar jag varit med om så är det bestämt för mig att jag aldrig mer ska behöva köpa ett par byxor större än strlk 40 eller M. Se det gör jag bara inte. Så, nu får jag stå mitt kast för att jag fuskat en längre tid. Men, så länge man inte märker att man går upp då gör man inget åt det heller. Det är när kläderna plötsligt börjar sitta väldigt trångt som man får en upperbarelse. Stopp och belägg!
Men andra ord kan titeln på detta blogginlägg "Nu kör vi igen" passa in på det här ämnet också..

Hoppas nu att ni börjar hitta tillbaka till min sida igen, det går i vågor att blogga vet ni.. =)